frazzekakel

Nu ska ni få höra,

historien om en som lätt blir åksjuk och som liten hade hål i sitt öra.

Hans andranamn är Filmon, det är faktiskt sant.

För det har vi att tacka en liten McDonalds-praktikant.

Liverpool och blåvitt bankar hans stora hjärta för,

denna Torslandapojk med sällan skådat humör.

Tennis kunde han inte spela mera,

serva det kunde han, men inte temperamentet kontrollera.

Petar ni honom i magen,

får ni vara beredda på att parera slagen.

Han är allergisk mot nötter,

har fullt med hår på sina ben och fötter.

Christofer den lille,

trots allt, en helt underbar kille.

Våra vägar möttes i Skövde,

där vi gjorde så lite vi behövde.

Vi skulle utbildas till att på fienden ta dö,

Christofer och jag, Hansson, Lennljung och Norrsjö.

De andra fick slita en massa,

medan Christofer och jag mest låg på luckan och glassa.

Vi skulle bli pansarskyttesoldater,

de andra var mest irriterade på våra practical jokes och divalater.

Men vad hade de förväntat sig i den svenska armén,

att det skulle bli killermachines utav Krönström och Franzén?

I fält hann vi knappt mer än att resa vårt tält,

innan det med oss båda var lika illa ställt.

Var det inte en ömmande häl så var det krångel med magen.

Vi sa att vi var så sjuka att vi knappt kunde överleva dagen. 

Lennljung tyckte så klart att det var trist,

att ständigt behöva bära en extra k-pist.

Det mesta tycktes dock fungera,

undanflykt efter undanflykt för att slippa kravla i lera.

Att trycka i sig tandkräm och få feber lyckades däremot inte alls.

Möjligtvis att det på sin höjd gav en skrovlig hals.

Några seriösa aspiranter för plutonens simlag var vi inte heller,

men när det vankas gratisdusch och rutschkana vet vi vad som gäller.

Det syntes förresten ganska snart att vatten inte var Christofers rätta element.

Han hann knappt hoppa i innan han den första kallsupen känt.

Vi träffades som sagt i lumpen,

att vi drog i väg till Gran Canaria berodde mest på slumpen.

Så här i efterhand var det rena turen,

ett oförglömligt minne med Robinson-tävlingar, ölspel, The Final Countdown och Trubaduren.

Bungalow passade oss helt klart bättre än tält,

Christofer, jag, Sunken och Antefelt. 

Det var den resan som satte fart på vår vänskap,

en restresa som visade sig bli ett riktigt kap.

I Puerto Rico firade vi in ett nytt århundrade,

vi festade, hoppade sönder soffor och skålade.

Detta gjorde vi tillsammans med Olga och Katja som vi just mött,

ja alla utom Sunken som redan sov så sött.

Sol, sandstränder, öl, White Russian och Garage,

det var inte konstigt att vi efter det återigen gav oss iväg med vårt bagage.

Till nästa resa hade fyra blivit fem,

Freijd kom in i gänget och ingen längtade hem.

Den här gången bodde och festade vi i Playa del Ingles,

det tog knappt en kväll innan jag var hes.

Brottning i Maspalomas förbyttes till grisfest och uteliv på bar.

Vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar.

Medan vi andra trånade efter norrländska tjejer,

riktade Christofer in sig på helt andra grejer.

En tjej i skinnbrallor, rosa skärp och flipflop hittade han på Grabbarna Grus.

Jag gjorde mitt bästa för att rädda henne från Christofers bus.

Det var tur att hon inte lyssnade på mig,

Linda som därefter varit hans hjärtas tjej.

Dock fick deras samboskap vänta ett tag.

Den som stod i vägen det var nämligen jag.

Vi flyttade ihop i vår trea på Södra Dragspelsgatan.

Tanten under ansåg nog att vi som flyttat in över var släkt med satan.

Innan dess hade vi hunnit med en resa till Bulgariens stränder.

Westlife-sånger på balkongen och mannekäng i kvinnokläder, vad är det som händer?

Tillbaka till vår lilla lya,

med tapeter som i efterhand mest liknade spya. 

Visst de råkade förväxla våra rum,

men blåa, gröna och orangea tapeter, hur kan man vara så dum?

Väggarna pryddes med fotbollströjor av finaste sort,

all tanke på inredning i stil glömdes bort.

I Christofers egna rum var väggarna tomma,

i vår lägenhet överlevde inte en blomma.

Att bo med Christofer var ändå en dans på rosor,

i hyran ingick det att få se Linda i trosor.

Trots att han inte diskade, var väldigt morgontrött och vilade mycket vill jag inte påstå att han var lat,

däremot kan jag inte säga annat än att han åt väldigt ensidig mat.

Fryst pizza, McDonalds eller en hel kyckling på Stinas vis,

Christofer du kunde väl åtminstone ha kokat lite ris.

Att du nu tycks ha drabbats utav städmani är för mig svårt att fatta.

Förr visste du ju inte ens hur man höll i en dammsugare eller för den delen en kratta.

Någon succé tillsammans på HSB kan man nämligen inte påstå att vi gjorde.

Vi kanske inte riktigt gjorde allt vi borde.

Så bra har ogräset på Kaptensgatan nog aldrig mått.

Vad brydde vi oss förresten vi som i fikarummet sussade så gott.

Festerna och utekvällarna var många, Bryggeriet, Ferdinand och Gamle Port,

när jag ser tillbaka har tiden gått väldigt fort.

Christofer det var några fantastiska år vi fick tillsammans,

innan den tog över din och Lindas romans.

Plötsligt hade jag inte längre någon chans,

jag blev lämnad och enda minnet var en Bosson-plansch. 

En grej till minns jag förresten att jag fick.

Ett ärr i pannan efter Christofers nick. 

Jag är dock inte bitter,

när jag tänker tillbaka på våra minnen är de fulla med glitter.

Dessutom har vi nu kunnat enas om ett fotbollslag.

I Guldringen har vi äntligen fått spela boll tillsammans Christofer och jag.

Christofer kan missa öppna mål som bara är att sätta dit med bredsidan eller pannan.

Ingen kan dock ta ifrån honom att han också kan göra mål som ingen annan.

Golf spelar Linda med finess,

Christofer med slice.

Linda gillar Towe Jarneek,

Christofer Belinda Carlisle.

Jag minns att Linda kallat mig för hunk.

Jag minns att Christofer kunde lukta skunk.

Ni kompletterar varandra så bra.

Skulle nästan påstå att ni passar bättre ihop än Christofer och ja.

När Linda låser in sig själv på dass.

Då sitter Christofer utanför med godis på pass.

Det är förresten något med Linda och lås.

Det är inte alltid högsta våningen med hissen nås.

Parresan till Danmark var riktigt skoj.

Men nycklarna låste Linda in i bilen, oj.

Ett par bättre lämpade för varandra än Christofer och Linda kan jag alltså inte komma på,

ni är helt enkelt fantastiska båda två.

De har båda en stark egen vilja.

De är en riktigt söt la familia.

Två har som bekant blivit tre.

Då pratar jag inte om Ellet när han bodde breve.

Kvällarna på Bryggeriet är numera utbytta mot blöjbyte och babyhicka. 

Jag syftar givetvis på Thelma deres söta flicka.

Även hon har likt er en stark egen vilja.

Ja tycker att ni är en vacker la familia.

Linda och Christofer, jag tackar för förtroendet och önskar er all lycka i livet.

Att det blir fortsatt succé det är givet.

Tänk förresten vad tiden går. Nu är ni gifta skinnbyxan och snobbenkalsongen.

Linda nu är det nästan preskriberat när jag kissade från balkongen.

Äh förresten det spelar ändå ingen roll,

för blåvitt é disco, GAIS é rock’n roll.

Well now I will translate all this to english, or not.

Basicly what I have told all the rest.

Is that this married cuppel simply is the best.

I guess at least some of you are from Norwich.

I will tell you a secret, Christofer isn´t actually that rich.

And he isn´t even smart.

But he´s got a big heart.

It has been a great honner to be their bestman.

I´m Frank Lampards biggest fan.

I wish the fantastic little family all the best for the rest of their life.

Snart vankas det Eurovisionschlagerfinal, vilket givetvis som vanligt ska uppmärksammas här på bloggen.

Jag brukar vidhålla att jag inte bryr mig särskilt mycket om hur det går för Sverige och att det är så mycket annat än att segra som är charmen i dessa sammanhang.

På sätt och vis är det så också i år. Samtidigt är det nästintill en liten skandal om Loreen och Sverige inte tar hem hela skiten den här gången. Om inte annat är det på tiden med en ny svensk titel då det hunnit gå 13 år sedan Charlotte Perelli (då Nilsson) tog hem det i Jerusalem 1999. 

Å andra sidan kan man tycka att Sverige alltid tillhör de absoluta favoriterna (möjligtvis med Anna Bergendahl och Martin Stenmarck undantagna). Vad är det då som är annorlunda den här gången?

Jo i år skickar Sverige det i särklass bästa bidraget utav alla. Det är inget bidrag som doftar Abba, utan det är ett bidrag som doftar fräscht och internationellt. Bara en sådan sak som att Loreen redan toppar låtlistorna (alla kategorier) i Israel, säger en hel del.

Vad talar då emot Sverige?

Tja, vi har det ständigt omtalande kompisröstandet (där de nordiska nationerna trots allt är minst lika goda kolsupare). Här kan Serbien och Željko Joksimović, som kom på andra plats med det klassiska bidraget Lane Moje 2004, vara en farlig utmanare.

Vi har också ett charmigt ryskt nummer med gamla gummor sjungandes på scenen. De kommer definitivt få många röster runt om i stugorna/hyddorna i Europa. Hur många återstår att se.

Vi har också de omåttligt populära adhd-tvillingarna från Irland som ställer upp i år igen, samt en hel del andra bra bidrag också. Framförallt har "the big 5" (Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland), som helhet klart bättre bidrag än på länge. Bland annat har Thomas G:son skrivit det spanska bidraget som skulle kunna få en del röster.

Då har jag ändå inte skrivit om Estland eller Cypern som i inför programmen blev de främsta utmanarna när den svenska juryn sagt sitt.

Loreen saknar som ni märker inte konkurrens, men jag vidhåller att hon har den bästa låten och det är inget jag säger bara för att jag är svensk.

Jag brukar vara sjukt opartisk i dessa sammanhang och har nästan alltid andra personliga favoriter än de svenska bidragen. Om jag snabbt ska uppskatta så tror jag inte att jag sedan 2003 har ansett att Sverige haft bästa låten. Fame slutade den gången på en femte plats och i år är jag rätt säker på att det kommer gå bättre än så.

Tilläggas bör att jag faktiskt höll på Azerbajdzjan och "Running scared", som vann ifjol.
Det bidraget var bortsett från artisterna ett helsvenskt bidrag och för minst tredje gången i tävlingen satsar Azerbajdzjan åter på svenska låtskrivare. Det är de förresten långt ifrån ensamma om att göra. Det fullkomligen kryllar utav svenska bidrag i år, vilket på ett sätt är kul, men i mitt tycke också tar bort en hel del utav charmen med Eurovision. Några utav de övriga nationerna som tävlar under "svensk flagg" är Norge, Cypern, Grekland och Spanien.

Årets "Azerbajdzjan" skulle kunna vara Rumänien eller Ukraina. I alla fall om vi pratar om bidrag som undertecknad tycker har det lilla extra. Till den kategorin hör även Island, men jag tror dessvärre inte att de har något med toppen att göra. Om det blir så återstår att se.

Nog snackat. Här kommer mitt tips följt utav hur jag faktiskt tycker själv.


Mitt tips:

Vinnare: Sverige

Outsider: Ryssland

Farliga konkurrenter: Serbien, Turkiet, Estland, Cypern, Irland, Frankrike, Spanien, Tyskland, Italien, Ukraina och Slovakien bland många andra.


Så här tycker jag:

5 poäng: Sverige

4 poäng: Island, Rumänien och Ukraina.

3 poäng: Finland, Schweiz, Serbien, Bosnien, Irland, Cypern, Estland, Grekland, Danmark, Malta, Storbritannien, Frankrike och Spanien. 

2 poäng: Norge, Italien, Tyskland, Israel, Ryssland, Moldavien, Ungern, Lettland, Slovenien, Turkiet, Slovakien och Azerbajdzjan. 

1 poäng: Montenegro, Albanien, Österrike, Makedonien, Nederländerna, Vitryssland, Portugal, Bulgarien, Kroatien och Litauen.  

0 Poäng: Belgien, San Marino och Georgien. 


26:e maj får vi facit. Då ser undertecknad tävlingen i Jönköping på en förhoppningsvis väldigt lyckad golfsemester. 

Om någon hade kommit med ett manus inför matchen och överlämnat det här till mig, hade jag svarat;

-Gör om, gör rätt. Det är orealistiskt.

Alltså det går egentligen inte att ens försöka ge sig på att kommentera semifinalerna mellan Chelsea och Barca. Det enda jag kan säga var att precis det som jag skrev skulle krävas, det gjorde spelarna.

Jag lider med Terry som nu missar finalen, men han har ingen annan än sig själv att skylla. Hur mycket filmning det än må ha varit, så får man inte ge dem den chansen. Hade Chelsea inte klarat av att spela en man mindre i en timma och ändå vinna, då hade min kritik varit än större. Idag lär han själv vara sin största kritiker.

Hatten i övrigt av för samtliga spelare (t.o.m. Bosingwa och Meireles).

Lampard fick sin stora revansch och raderade ut Messi. Han svarade för en enorm kämpainsats och avgörande brytningar och målgivande passningar. Ramires kontringsspel och Lampards passningsskicklighet sänkte Barcelona. Drogbas slit och Cechs målvaktsspel i världsklass var en annan bidragande orsak. Torres som den avslutande matchhjälten, vilka var oddsen på det? 

Finalen kommer bli ännu tuffare. Ett Real som är bättre än Barca eller ett uberladdat Bayern på hemmaplan. Snacka om pest eller kolera. Lägg till fyra spelare avstängda (Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles) och ytterligare två som förnärvarande är skadade (Cahill och Louz). Detta innnebär att Chelsea saknar alla fyra (!) mittbackarna som finns till förfogande i truppen. De kommer därmed bli kraftigt desarmerade både defensivt och på offensiva fasta situationer. De mister dessutom det anfallsvapen som tog dem vidare från semin, nämligen Ramires löpstyrka.

Som jag ser det är det bara en sak som gäller.

Det är dags att parkera bussen igen :-)

Lagom till att sommardäcken åkt på och altanbygget fortskridit så pass att det nu går att vistas där, börjar det snöa.

Hallå vi närmar oss slutet utav april.



Bortsett från vädret och en ihållande förkylning går det i alla fall framåt och blir dessutom grymt bra...

Men det är drygt, som stockholmaren...